Beundran börjar där begripandet slutar

Twitter 2012

Mass Effect 3. Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3. Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3, Mass Effect 3 Mass Effect 3. Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 – Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3. Mass Effect 3, Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3. Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3, Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3, Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 – Mass Effect 3 Mass Effect 3. Mass Effect 3 Mass Effect 3. Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3. Mass Effect 3 Mass Effect 3! Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3… Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3, Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3? Mass Effect 3. Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3 Mass Effect 3.

0 av 10

Att det är omöjligt att göra alla nöjda är en universal sanning man måste komma att förlika sig med. Att det är omöjligt att någonsin göra vissa människor nöjda är också en sådan. Nu ska vi prata om ett i allra högsta grad oimponerande släkte. Fangirls/fanboys.
Det är lockande att ta till stereotypa mallar när man ska försöka sig på en kategorisering av de här små rabiata gynnarna. De är nog inte så gamla. De är bortskämda. De är världsfrånvända. De är nog lite tröga. Oavsett vad man väljer att anta så kan vi alla komma överens om att de för en diskvalificerad talan, deras åsikter är för det informerade samtalet vad kungen är för korrekturläsning.
          Man har helt avfärdat kommande titlar på grunder som ”det släpps för sent”, ”specialutgåvan är inte speciell nog”, ”det verkar ha ett par cutscenes som inte ser fotorealistiska ut”. De sitter alltså och minutiöst jämför inzoomade stillbilder inte bara för att avgöra vilken version som är bäst att satsa på, utan för att kunna racka ner på en viss konsol som de inte gillar – och i förlängningen även de som råkar äga en dylik. De blir ursinniga när ett spel de hatar får ett högt betyg och de blir ursinniga när ett spel de älskar får ett lågt betyg. De behöver inte ens ha spelat spelet i fråga, de har sedan länge bestämt sig för vad man ska tycka. Hur har det blivit så? Vad gick snett? Att det är trasiga människospillror vi talar om, som för länge sedan glömt hur man resonerar och att logiska tankegångar är dem lika främmande som original-GBA-spel är för Traderasäljare är väl ingen hemlighet direkt, men det måste ju också ha sin anledning. Jag har länge utgått från att de antingen är väldigt unga eller helt sonika mentalt efterblivna men det är inte längre tillfredsställande. The truth is supposedly out there.

Skyrim

Skyrim skyrim. Skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim, skyrim skyrim skyrim. Skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim – skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim.

Skyrim skyrim skyrim skyrim. Skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim, skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim, skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim! Skyrim skyrim skyrim; skyrim.
          Skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim. Skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim, skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim skyrim. Skyrim. Skyrim skyrim skyrim skyrim, skyrim skyrim.

Pengar

I dag har jag sett en mycket lustig form av eBay-auktion. Det gällde en platinum-trofé i Little Big Planet 2. För £2 fick man synka till någon form av profil som gjorde att alla troféerna dök upp på ens egen. Det har alltid varit en krass sanning att allt har ett pris, allting går att fuska sig till. Alla har vi någon form av övertalningsförmåga vare sig det är ekonomiska tillgångar eller fysiska överlägsenheter – och man gör vad man kan för att ligga på topp. Eller?
          Jag väljer att se på det ungefär så här; kan man köpa sig till status kan man också sälja sig till det. Med detta vill jag ha sagt att man i mina ögon inte köper status, man säljer bort integritet. Man lägger den på luftslott, inbillad respekt, man lägger den på… vänta lite. Nu ska vi fundera här.

Tjänsten är tillgänglig dygnet runt, i alla former av spel, i alla former av statusjakt. Det finns människor som vill ha statusen utan att de är villiga att jobba för den. Det finns också människor som vill ha, check that, behöver pengar. Till varje pris. Det finns sedermera alltid människor som vet hur man använder varje given situation för att gynna sig själva. Där har vi drivkraften. Gisslet. Pengar.

Det är sagt att man ger sig på bibliotek och muséeum i första hand när man ska krossa ett land, jag undrar om det inte hade varit ännu mer effektivare att ge sig på banker istället. Samhället är bokstavligen uppbyggt, styrt och fullkomligt beroende av pengar. Av illusionen av välfärd. Av platinum-troféer. Pengarna skall komma från den integritetslösa desperata pöbeln och behållas av.. av…

Free Gamers

I spelvärlden finns det många roller. De som gör spelen. De som bekostar spelen – alltså som vill att de ska sälja. De som tillhör spelmedia i någon form. De som ska köpa spelen, konsument… jag menar spelarna. Fotsoldaterna som är öppna för manipulation. De som skall ledas till nästa grej att hypa och i slutändan naturligtvis köpa.

I takt med ökad popularitet har hela speluniversumet fått expandera till att innehålla alla sorters människor. Alla sorters människor innebär att det ryms alla sorters politiska övertygelser, personliga inställningar och allehanda värderingar. Resultatet är som vanligt att sex säljer, fördomar sprider sig som ogräs och den med högst status (må det vara gamerscore, bra placering i hierarkin eller bästa kollen) hörs bäst.

Ponera att man inte känner ett sug efter förstaplatsen på innelistorna, efter att stå först i kön när de nya spelen släpps eller efter att nödvändigtvis utgöra en vital del i spelsveriges skrivande eldsjälar. Tänk dig att man säger ”jag tänker inte ens fråga om du är tjej eller kille för sånt spelar ingen roll” utan att egentligen bara säga det för att få ligga. Kanske skulle man helst vilja ta avstånd från hela det etablissemang som under många år tornats upp – med all statushets, sexism, diskriminering och smygrasism som följt med köpet.
          Det finns det många som gör. Närhelst det dyker upp ett inlägg, en artikel, ett spel eller vad som helst som visar på ovanstående brister och lurade värderingar – så är dem där och säger emot. Hugger, bits. Analyserar, synar och kritiserar. Visst, det är säkert jobbigt att jämt vara den som agerar partypooper. Som inte vill skrocka med i det tröga skämtet eller hålla med en eventuell majoritet. Detta skulle jag vilja försöka ändra på. Man skulle kanske kunna visa för andra på vilken sida man står på och visa för likasinnade att det finns fler.

Free Gamers är ett koncept som inte bygger på forum, samlade styrkor eller medlemskap, det handlar helt sonika om att representera en inställning. Om att det finns alternativ. Om att man inte nickar med i en massa skit bara för att man råkar ha ett gemensamt intresse.

Fler bildstorlekar och format

Krigsmaskinen gillar det här

Sedan Algonet kopplade ihop sin telefontjänst med den nya tjänsten ”internet” 1994 har vi successivt vant oss vid att bli serverade ögongodis utan att anstränga oss, betala eller ens visa att vi bryr oss. Vi har suttit passiva och blivit matade med all världens underhållning utan att ens ställa oss upp ur våra stolar. Det har varit fantastiskt.

En av nackdelarna ett sådant här leverne för med sig är dock lättjan och oviljan att göra något annat än klicka en gång med musen. När ett spel kommer är det mer regel än undantag att ladda ner det, helst gratis. När en skiva kommer lyssnar man helst på den i Spotify eller på hårt ljudkomprimerade YouTube. Man har alltså till och med hamnat i den situation då arbetet man utför för att slippa extra arbete blir mer extra arbete än det ursprungliga arbetet. Smaka på den meningen du! Låt mig förtydliga.

När jag var liten hade jag en TV på mitt rum som hade knappar för varje kanal vid sidan av skärmen istället för en fjärrkontroll. När jag behövde byta kanal eller sänka ljudet ville jag inte behöva gå upp ur sängen för att göra detta, så i stället satte jag ner händerna i golvet och liksom försökte nå TV:n genom att sträcka mig till den grad att jag tillslut stod med bara en fot i sängen, ett knä på golvet, en hand på hyllan och en uppe vid TV:n. Vid det här laget hade jag förbrukat både mer tid och energi på kanalbytet eller volymjusteringen än om jag bara hade ställt mig upp och gått fram till TV:n. Det är samma med exempelvis YouTube.
          Om man lägger till lite extra kod i adressen blir ljudet ”nästan bra!!”, bara man hittar RÄTT kod att lägga in. Spelen kräver ett evigt krabb för att gå igång, komma undan piratlåsen. Man måste leta reda på rätt version av spelet, upptäcka att något inte stämmer, leta upp en annan version och, och, och. De som köper CD:n och spelet är igång och lyssnar/spelar omedelbart. ”Men.. köpa? Pengar? Varför det? Man kan ju få det gratis efter bara pyttelite mer jobb!”

Så har vi någonstans insett att det här är helt från vettet. Det finns de som är kreativa och gör diverse saker för oss att uppskatta men vi bara passivt äter upp resultatet och kreativiteten motarbetas å det grövsta. Vi har bestämt oss för att kompensera – stötta – visa genuin uppskattning – ja, faktiskt vända på det hela. Vi ska trycka på Gilla-knappen.
          En ny form av icke-engagemang har således upptäckts, förklätt i den mycket attraktiva illusionen av att vi faktiskt bryr oss. Den perfekta samvetsdövaren, vi kan komma undan vår oattraktiva passivitet genom att klicka på samma musknapp vi lärt oss att älska mer än livet självt. Som handen i handsken! Vi konsumerar dock på samma vis som förut. Vi tittar, vi gillar, vi går vidare. Men nu har vi SAGT att vi gillar det – så då har vi dragit vårt strå till stacken – nu kommer kreativiteten att flöda.

I mellanstadiet sa man att jag var en del av klassen – en duktig elev och till och med en uppskattad sådan. Men jag var alltid ensam när det väl gällde, ingen ville leka med mig på rasterna eller göra något som faktiskt bevisade att orden var sanna. Inga Gilla-knappar i världen hade fått mig att känna annorlunda när jag cyklade till skolan. Och inga Gilla-knappar i världen kan ersätta handlingen.

Skolk i betyget

Det har kommit som förslag att lägga in skolk i slutbetygen. Inte fy skam tyckte tydligen en majoritet då det ska ut på remiss under hösten och få ett beslut i början av nästa år. Utbildningsminister Jan Björklund säger:

”Det är inte okej att vuxna kommer och går som de vill på en arbetsplats, då ska det inte vara det för elever i skolan heller.”

I samband med detta efterfrågas mer resurser till att motverka skolk genom diverse ökade satsningar på skyddsnätet. Vilket jag till skillnad från det huvudsakliga förslaget helt ställer mig bakom. Men vad jag har problem med är alltså att de vill ha in skolk i betyget. Där utgör det enbart ett hot, en skrämseltaktik för att tvinga elever till skolan som av en eller annan anledning ibland väljer att göra något annat. Visst, jag förnekar inte att det finns elever som skolkar bara för att de kan, men som vanligt finns det en stor andel som faktiskt har problem av diverse slag. Där skolan är ett rent helvete. Jag skulle vilja säga till Björklund:

Det är inte okej att vuxna mobbar och slår varandra för att de har fel skor på sig, då ska det inte vara det i skolan heller. Det är inte okej att använda härskartekniker mot sina anställda och favorisera enskilda, då ska det inte vara det i skolan heller.

Skolan är en institution för att lära barn och ungdomar saker de behöver kunna i livet. Ponera att en elev gör bra ifrån sig, är skärpt och tar till sig allt det skolan har att lära ut – men samtidigt väljer att skolka med jämna mellanrum. Ska då den eleven nekas slutbetyg (vilket man gör om man har ett streck i ett ämne)?
          Det jag har problem med är huvudsakligen inställningen att man kan ”fixa” problem genom att slänga in mer krav och sen säga att man ska satsa mer på att hjälpa, men inte gör det. Vi ser det i många områden i samhället idag, villkoren skärps, människor hamnar mellan stolar och ingen får ett uns av hjälp. ”Vi mot dom”-mentaliteten är mer påtaglig än någonsin och nu står barnen på tur.